I LOVE DICK.

Sommarlov = mycket tid till att läsa böcker som legat på nattduksbordet lite väl länge. Sorry om ni tycker det är tråkigt att läsa om böcker, förresten, jag tycker det är rätt kul att skriva om nämligen. Nu har jag i alla fall läst I Love Dick av Chris Kraus, som kom ut första gången för närmare 20 år sedan.

I Love Dick handlar hur som helst om Chris, en medelålders filmskapare utan vidare framgångar, vars man Sylvère är en framstående akademiker. Efter en kväll hemma hos Sylvères kollega Dick blir Chris handlöst förälskad i denne och ett närmast frenetiskt brevskrivande tar här vid. Till en början skriver både Chris och Sylvère brev till Dick, enskilt och tillsammans. De diskuterar honom och uppslukas totalt av detta (nästan helt hypotetiska) triangeldrama:

Men ganska snart lämnar vi Sylvère och får följa enbart Chris i hennes desperata förälskelse. Varför svarar inte Dick på de brev hon skrivit, de meddelanden hon lämnat på hans telefonsvarare?

Boken handlar dock inte bara om denna intensiva förälskelse, utan den handlar lika mycket om kvinnligt konstnärskap, filosofi och galenskap. Och det är kanske här jag tycker att I Love Dick skiljer sig från böcker som t.ex. Egenmäktigt förfarande - den handlar inte bara om Chris och Dick (Ester och Hugo lol), utan deras (icke-existerande) relation agerar språngbräda för bredare resonemang om skapande och kreativitet. 

Jag fastnade särskilt för de delar där Chris skriver om bortglömda kvinnliga konstnärer, eller hur hon själv behandlas som en evig +1 till sin man, aldrig som en egen gäst:

Jag tyckte att första halvan av I Love Dick var genialisk - smart och rolig och inspirerande. Läste första halvan i ett svep och kände ett sjukt starkt behov av att skriva eller skapa något, vilket ALDRIG händer annars. Andra halvan kändes lite segare, men jag gillade den ändå väldigt mycket.

Förstår väl egentligen de som menar att boken är pretentiös, men det beror kanske en del på vilka referensramar man har sedan tidigare. Visst, jag kände inte till exakt alla författare och konstnärer som nämndes, men jag kände ändå att jag hade tillräckligt bra koll för att läsupplevelsen inte skulle vara helt bortkastad. Tänker att berättelsen i sig inte är en linjär kärleksroman, utan att den handlar mer om konst och litteratur och relationen mellan män och kvinnor. Är i alla fall väldigt glad att jag äntligen tog mig tiden att läsa I Love Dick.

Nu ska jag återgå till att läsa månadens bokklubbsbok, Störst av allt! Och kanske ta ett dopp i poolen. Hej så länge.