DE POLYGLOTTA ÄLSKARNA.

F3B120A6-BB6C-445C-921F-85BFB9D17CFC.jpg

En bok i tre sammanvävda delar berättade av tre olika personer som alla kommer i kontakt med ett manuskript vid namn De polyglotta älskarna. Ellinor, en något menlös kvinna från Skåne, träffar en man på en dejtingsajt och åker till Stockholm för att träffa honom. Max Lamas, en pretentiös och neurotisk författare, drömmer om att hitta sina drömmars kvinna - någon som talar lika många språk som han själv. Och Lucrezia, en italiensk arvtagerska, driver runt i sitt hus på den italienska landsbygden och tänker på sin nyligen avlidna mormor. Det handlar om ensamhet, litteratur, lust och svek.

Älskade verkligen den här boken och Wolffs sätt att skriva. Ibland påminde vissa avsnitt mig om andra författare jag tycker om: Monika Fagerholm (absurditeten när Ellinor beskriver sina före detta älskare och en slagsmålsklubb i en källare), Jonas Karlsson (de på något vis surrealistiska mötena mellan Max Lamas och en receptionist i World Trade Center) och Roberto Bolaño (typ när Ellinor kollar på en dokumentär om porrskådisar). Ja, ja. Här var i alla fall ett citat som jag gillade:

 
Vi såg på varandra, skrattade lite båda två. Jag tänkte att det kanske var så här det var när intellektuella träffades i sängen. Fint och stelt, som någon som sitter rakryggad och äter musslor med bestick, pratar film och citerar saker på olika språk fast man vet att man står inför en undergång samtidigt, en flodvåg som ska dra in och ödelägga saker i en, ett slags köttets flodvåg. Jag tyckte plötsligt att hela situationen hade förlorat sin tjusning.
 

Skulle nästan säga att De polyglotta älskarna är den bästa boken jag har läst i år ;))) Tack och hej ;)))