OKTOBERBÖCKER, DEL TVÅ.

Idag åker jag till Österrike för att fira nyår + hänga med mamma och Bojan! Ska försöka blogga lite därifrån (får se hur det går eftersom jag egentligen borde börja tentaplugga lite), men innan dess är det dags att kika lite på andra halvan av oktobers bokskörd. Första halvan hittar ni HÄR. Med det sagt: här är ett långt inlägg fullt med klag-iga åsikter om två böcker jag har läst.

october reads.

Den andra kvinnan - Therese Bohman
Den här boken köpte jag som en födelsedagspresent till mig själv efter att vi hade pratat lite om den i bokklubben. Den andra kvinnan handlar om en icke-namngiven kvinna i tjugoårsåldern som bor i Norrköping och jobbar på sjukhusrestaurangen. Hon, tillsammans med kollegorna, är längst ned i hierarkin, och mest drömmer hon om att bli författare. När hon en dag inleder en relation med den gifta överläkaren Clas Malmberg, förändras allt.

Jag ville gilla Den andra kvinnan, det känns som en bok som jag borde ha gillat. Men det gjorde jag inte. Huvudkaraktären höll heeela tiden på att ba "I'm not like other girls ;))" ena stunden, och andra stunden ba "Wääh, varför får inte jag vara med i systerskapet, är det för att jag älskar män och färgen rosa lr?" Mycket handlade om klass och hur hon kände sig underlägsen alla andra, men samtidigt tjatade hon om att hon bara läste Dostojevskij och att den som gillar Astrid Lindgren basically är dum i huvudet. Inkonsekvensen var sjukt irriterande (obs att jag hade en djupare analys av boken när jag precis hade läst den, men det är som sagt typ två månader sedan). Personligen kände jag liksom att Bohmans egna politiska åsikter märktes av ganska tydligt - men nu övertolkar jag kanske. Slutet blev dessutom abrupt och passade inte in, tyckte jag. Näe, den här boken var ingen favorit. Jag tyckte stundtals den kändes rätt provocerande, och jag vet inte om det säger mer om mig än om boken, men så är det! 

Egenmäktigt förfarande - Lena Andersson
Alla vet väl vad den här boken handlar om vid det här laget, eller? Ester Nilsson blir kär i konstnären Hugo Rask, blablabla... Ok? Ok. Nu kommer möjligtvis det mest kontroversiella jag någonsin skrivit på internet. Är ni beredda? Jag gillade inte Egenmäktigt förfarande. Det var inte att jag ogillade den per se, men jag gillade den liksom inte. Varför inte då, frågar ni? Jo, så här:

  1. Det är tråkigt att läsa om kärlek. Särskilt heterosexuell sådan. Det är tråkigt att läsa om kvinnor som trånar efter otillgängliga män, det är tråkigt att läsa ungdomsböcker om hur fint det är att vara kär i nån Håkan Hellström-tönt, det är tråkigt att läsa blogginlägg om fantastiskt pojkvänner (shoutout till typ alla). Sorry not sorry. Och eftersom det här är en bok som enbart handlar om kärlek (alltså, verkligen enbart) så, ja.... You see where this is going.
  2. Den här punkten väljer jag att kalla: "Ester, för i helvete!!!". Jo, jag kan också känna igen mig i vissa delar, men verkligen bara till en viss gräns. Det är frustrerande att läsa om någon vars hela självständiga existens i princip upphör för att hon har träffat en man och legat med honom ett par, tre gånger (don't get me started on sexualmoralen i den här boken). Och jo, hon agerar väl väldigt mänskligt i och med att hon begår samma misstag om och om igen, men där har jag väl någon slags dum förväntan på karaktärer i böcker (och filmer) att de ska "veta bättre". Ester borde liksom veta bättre. Men är som sagt med på att det nog är lite orättvist att tänka så.
  3. Språket. En sak som jag hört många nämna att de gillade med Egenmäktigt förfarande är Lena Anderssons språk. Men nä, inte heller det var något för mig. Jag tyckte det kändes både forcerat och högtravande - skrivet av någon som verkligen försöker skriva vackert, ni vet?
  4. Alla andra gillade den så mycket. Det handlar verkligen inte om att jag ogillade den på pin kiv, men när alla (jag menar verkligen ALLA) har hyllat den här boken utan ett enda kritiskt ord, så trissas ens förväntningar oundgängligen upp. Kanske hade jag tyckt bättre om Egenmäktigt förfarande om mina förväntningar inte hade varit fullt så höga.

Är jag manstillvänd och osysterlig nu? Jamen, kanske det (till mitt försvar så tyckte jag det var minst lika tråkigt att läsa Den unge Werthers lidanden, så det så). Efter att jag hade läst ut Egenmäktigt förfarande kände jag hur som helst att jag var tvungen att kompensera med något lite blodigare och satte därför tänderna i Änglavakter av Kristina Ohlsson. Den var riktigt bra! Klart slut.

BÖCKERAlexandra2 Comments