DO ANDROIDS DREAM OF ELECTRIC SHEEP?

Har lovat mig själv att jag ska bli lite bättre på att faktist läsa sci-fi och inte bara kolla på film typ men det går väl lite så där, om jag ska vara ärlig. Förra året läste jag två klassiker inom genren: I, Robot av Isaac Asimov (fantastisk!) och 2001: A Space Odyssey av Arthur C. Clarke (ganska bra!). Nu har jag i alla fall läst en till: Do Androids Dream of Electric Sheep? av Philip K. Dick.

Boken skrevs 1968, men utspelar sig långt in i framtiden - år 1992 (förlåt, men tycker faktiskt att det är jätteroligt). Jorden har nästintill helt förstörts av krig samtidigt som utbredd miljöförstöring har lett till att allt täcks i tjocka lager damm. De flesta har redan emigrerat till Mars, där en ny och bättre framtid har utlovats - inklusive en personlig android som kan utföra alla vardagssysslor åt en.

Vi får följa Rick Deckard, en bounty hunter vid polisen i San Francisco. Han får i uppdrag att hitta och oskadliggöra sex androider som olagligen flytt från Mars i jakt på en självständig existens. Androiderna är otroligt intelligenta och anpassningsbara, men saknar all förmåga att känna empati. Do Androids Dream of Electric Sheep? (Androidens drömmar på svenska) behandlar främst frågor om mänsklighet - vem är egentligen mänsklig? Om gränsen mellan människa och android är just förmågan att känna empati - hur behandlar vi de människor med nedsatt empatiförmåga? Vilken rätt har vi människor att i princip förslava androider, särskilt när de med den teknikutveckling som sker blir mer och mer lika oss?

Vissa delar av boken tyckte jag var rätt tråkiga och/eller märkliga (och vissa var dessutom rätt tröttsamt 60-talssexistiska a la "kvinnor e ju så duktiga på att laga mat"), men jag tyckte ändå att boken som helhet är värd att läsas. Om man gillar sci-fi, alltså :))) Förresten är det den här boken som ligger bakom filmen Blade Runner! Min pappa har tjatat på mig om att kolla på den 5-ever och nu efter att ha läst boken tänkte jag äntligen ta tag i det! Tack för mig.

I LOVE DICK.

Sommarlov = mycket tid till att läsa böcker som legat på nattduksbordet lite väl länge. Sorry om ni tycker det är tråkigt att läsa om böcker, förresten, jag tycker det är rätt kul att skriva om nämligen. Nu har jag i alla fall läst I Love Dick av Chris Kraus, som kom ut första gången för närmare 20 år sedan.

I Love Dick handlar hur som helst om Chris, en medelålders filmskapare utan vidare framgångar, vars man Sylvère är en framstående akademiker. Efter en kväll hemma hos Sylvères kollega Dick blir Chris handlöst förälskad i denne och ett närmast frenetiskt brevskrivande tar här vid. Till en början skriver både Chris och Sylvère brev till Dick, enskilt och tillsammans. De diskuterar honom och uppslukas totalt av detta (nästan helt hypotetiska) triangeldrama:

Men ganska snart lämnar vi Sylvère och får följa enbart Chris i hennes desperata förälskelse. Varför svarar inte Dick på de brev hon skrivit, de meddelanden hon lämnat på hans telefonsvarare?

Boken handlar dock inte bara om denna intensiva förälskelse, utan den handlar lika mycket om kvinnligt konstnärskap, filosofi och galenskap. Och det är kanske här jag tycker att I Love Dick skiljer sig från böcker som t.ex. Egenmäktigt förfarande - den handlar inte bara om Chris och Dick (Ester och Hugo lol), utan deras (icke-existerande) relation agerar språngbräda för bredare resonemang om skapande och kreativitet. 

Jag fastnade särskilt för de delar där Chris skriver om bortglömda kvinnliga konstnärer, eller hur hon själv behandlas som en evig +1 till sin man, aldrig som en egen gäst:

Jag tyckte att första halvan av I Love Dick var genialisk - smart och rolig och inspirerande. Läste första halvan i ett svep och kände ett sjukt starkt behov av att skriva eller skapa något, vilket ALDRIG händer annars. Andra halvan kändes lite segare, men jag gillade den ändå väldigt mycket.

Förstår väl egentligen de som menar att boken är pretentiös, men det beror kanske en del på vilka referensramar man har sedan tidigare. Visst, jag kände inte till exakt alla författare och konstnärer som nämndes, men jag kände ändå att jag hade tillräckligt bra koll för att läsupplevelsen inte skulle vara helt bortkastad. Tänker att berättelsen i sig inte är en linjär kärleksroman, utan att den handlar mer om konst och litteratur och relationen mellan män och kvinnor. Är i alla fall väldigt glad att jag äntligen tog mig tiden att läsa I Love Dick.

Nu ska jag återgå till att läsa månadens bokklubbsbok, Störst av allt! Och kanske ta ett dopp i poolen. Hej så länge.

THE RULES OF ATTRACTION.

Efter ett år i Vermont verkar jag ha fått dille på böcker som utspelar sig i New England (kanske inte helt otippat heller eftersom min favoritbok sedan länge har varit The Secret History). När jag var i Portland över spring break plockade jag därför upp Bret Easton Ellis The Rules of Attraction på Powell's Books när jag såg att den utspelade sig på en "small, affluent liberal-arts college" i New Hampshire.

62D90591-BE38-4DF1-AA76-04F5E12AF9A2.jpg

I The Rules of Attraction får vi följa collegestudenterna Sean, Paul och Lauren under hösten 1985 när de festar, knarkar och ligger runt. Paul och Lauren var tidigare tillsammans och nu trånar Lauren mest efter sitt ex som stuckit till Europa medan Paul trånar efter Sean som i sin tur har förälskat sig i Lauren. Berättarperspektivet skiftar mellan dem i korta kapitel och det händer inte så mycket men det går ändå i en rasande fart när de tre huvudkaraktärerna rör sig från fest till fest utan en tanke på morgondagen.

Jag tyckte den här boken var SÅ rolig. Alltså, jag kan inte komma ihåg en enda gång jag har skrattat högt åt en bok tidigare. Men nu hörrni - nu skrattade jag rakt ut flera gånger. På riktigt! Det roligaste var hur vi som läsare får en inblick i huvudkaraktärernas nästintill absurda narcissism genom att få läsa om en och samma händelse ur flera personers perspektiv. På en fest beskriver Paul hur han träffar Sean för första gången. Han förvånas över den omedelbara attraktion som uppstår mellan dem:

När vi några sidor senare får läsa om samma fest ur Seans perspektiv beskriver han det i stället så här:

Som om det inte var nog med snabba replikskiften, störiga karaktärer och åtskilliga Talking Heads-referenser så återfinns även en utmärkt blinkning till ovan nämnda favoritbok, Donna Tartts The Secret History:

SÅ BRA. Gillade den här boken väldigt mycket, men är inte säker på att jag är så sugen på att läsa mer av Bret Easton Ellis. Eller? Känns som att han är en Författare Som Killar Gillar, liksom. Får se, helt enkelt.

Jag har läst en del andra böcker i år, men i stället för att sammanfatta dem så här långt i efterhand kommer här en liten lista på de jag gillade mest. Läs dem!
→ The Girl with the Lower Back Tattoo - Amy Schumer
→ Difficult Women - Roxane Gay
→ A Little Life - Hanya Yanagihara
→ Mörkt vatten - Joyce Carol Oates
→ Night Film - Marisha Pessl
→ Fates and Furies - Lauren Groff

THE FEVER.

Hej kompisar! Jag har läst ut en ny bok, nämligen The Fever av Megan Abbott. Så här tyckte jag om den:

Ursäkta den skräpiga bilden men ORKADE INTE ta en ny, sry :)))

Ursäkta den skräpiga bilden men ORKADE INTE ta en ny, sry :)))

I den lilla staden Dryden börjar en drös high school-tjejer plötsligt kollapsa, den ena efter den andra. Folk står handfallna - läkare hittar inga lösningar, skolpersonal försöker krishantera och föräldrar vill förtvivlat skydda sina döttrar. Vissa skyller på det HPV-vaccin som alla tjejer nyligen tagit, medan andra pekar på den förorenade sjön i utkanten av stan. Vi får följa 16-åriga Deenie, vars två bästa kompisar redan drabbats, medan hon allt mer desperat försöker få fatt på sanningen.

Gillar Abbotts sätt att skriva om tonårstjejer så mycket! Gillar också att det handlar om high school-tjejer utan att det blir smörigt eller töntigt (har ca noll tålamod för ungdomsromaner, jag är i mina mid-twenties för guds skull!!), utan snarare tvärtom. Abbotts karaktärer är störiga och jobbiga och har smutsiga hemligheter, men är ändå fruktansvärt lojala mot sina vänner. Förra sommaren läste jag en tidigare bok av Abbott - Dare Me - och tyckte den var toppen. Skrev inget om den själv, men naturligtvis har Sandra Beijer gjort det. Läs hennes inlägg "You know who the stars are? We are. Why? Because we don't throw around a fucking rubber ball. You know what we throw? Live girls." om ni vill veta mer!!